Texten är hämtad från www.cogito.nu, en grön idéverkstad. Krönikan är tidigare även publicerad i MiljöRapporten
I mitten av 1700-talet var England den ledande slavhandelsnationen. Sockret var en av de viktigaste varorna, den tidens olja. Värdet av Englands import från sin sockerö Jamaica var fem gånger större än värdet av all import från de tretton kolonierna som senare blev USA. Slavhandlare och plantageägare gjorde stora pengar, liksom underleverantörer och då tänker jag inte bara på skeppsbyggare och varvsindustrin, utan även producenter av fotbojor, handbojor, tumskruvar och speculum oris, ett kirurgiskt instrument som användes för att bända upp munnarna på slavar som försökte begå självmord på slavskeppen genom att vägra äta. De stora europeiska civilisationerna skeppade totalt mer än 10 miljoner slavar över Atlanten. Kolonialisterna levde gott, medan slavarna dog av utmattning på fälten, och då nyinskeppade slavar från Afrika var så billiga behövde man inte ens bry sig om att hålla dem vid liv.SlaverIet hade blivit så naturligt att det betraktades som normalt; det hade blivit en så integrerad del av ekonomin att det betraktades som omöjligt att avskaffa. Eller för att tala med Adam Smith, som själv var motståndare till slaveriet: ”kärleken till äganderätt och makt över andra kommer antagligen göra det (slaveriet) evigt”.
I somras läste jag Adam Hochschilds mycket spännande bok Spräng bojorna – kampen mot slavhandeln. Genom läsning av historiska dokument, dagböcker, utskrifter från parlamentsdebatter och böcker från slutet av 1700-talet och framåt erbjuder Hochschild läsaren en detaljerad inblick inte bara i lidandet som slavarna utsattes för utan också hur motståndet mot slavhandeln växte fram i England. Vi får ta del av historien om hur en liten grupp människor vaknade upp, insåg det oetiska i slavhandeln och började mobilisera motstånd.
Om jag skulle ha skrivit en vanlig recension skulle jag ha berättat om Thomas Clarkson som under ett helt liv red land och rike runt och agiterade mot slavhandeln, om parlamentsledamoten och evangelisten William Wilberforce som under fyrtio år drev kampen i parlamentet, en lång rad kväkare som var centrala i kampen, och framför allt Olaudah Equiano, som blev tagen som slav i nuvarande Nigeria i mitten på 1700-talet, döptes om till Gustavus Vassa efter vår svenska konung, men som lyckades spara ihop pengar och friköpa sig själv! Efter en lång rad resor kors och tvärs över Atlanten skriver Gustavus Vassa en bok ”Den Intressanta Berättelsen” om sin historia som också blir ett centralt vittnesmål i kampen mot slavhandel. Boken blev en bästsäljare i England och översattes till flera språk.
Men låt oss istället använda boken som ett historiskt teleskop för att diskutera en av dagens stora kamper för människors rättigheter och miljön. År efter år släpper vi ut växthusgaser som riskerar att dränka hela eller halva länder, orsaka torkkatastrofer i redan fattiga länder och tvinga miljontals människor på flykt. Dagens industrisamhälle, elsystem, transporter och industrier bygger på förbränning av fossila bränslen som leder till koldioxidutsläpp. Jag ser likheter med debatten om slaveriet. Under hundra år har fossila bränslen varit en integrerad del av våra ekonomier, och många betraktar det som omöjligt att upprätthålla, än mindre utveckla, välfärden utan fossila bränslen. Att släppa ut koldioxid är normen, att avveckla utsläppen betraktas som snudd på omöjligt. Men det är min fasta övertygelse att det är tekniskt och ekonomiskt både möjligt och rimligt.
Betänk bara den enorma teknikutveckling som ägt rum under det senaste seklet. Att då tro att all samlad mänsklig genialitet inte skulle kunna ta fram tekniker som gör det möjligt att bli av med utsläppen framstår som orimligt pessimistiskt, speciellt i ljuset av det faktum att mycket av tekniken redan finns framtagen. Om vi kommer lyckas eller inte handlar snarare om politisk vilja, och då menar jag inte bara vad politiker vill utan vad de har för mandat från väljare, hur media beskriver frågan och vilken position industrin tar. Därför utgör Hochschilds bok intressant läsning för alla som jobbar inte bara med klimatfrågan utan med allt sorts arbete för mänskliga rättigheter, utveckling i syd eller miljöfrågor.
Den utgör en beskrivning av vad som antagligen är den första massrörelsen i världshistorien som samlades för att arbeta för andras intressen. För dagens miljö- och människorättsorganisationer kan den både ge ett intressant historiskt perspektiv på sin egen verksamhet men också inspiration. En fascinerande aspekt är att kampen kunde samla så mycket engagemang i en tid då bara var femte man i England hade rösträtt, kvinnor inte hade det alls och villkoren för arbetare i England inte var speciellt upplyftande. Kommittén för avskaffande av slavhandeln bildades av tolv män i maj 1787. Föreläsningar hölls, insändare skrevs och illustrationer av slavskepp spreds. Efter bara några års arbete hade slaverimotståndarna mobiliserat en imponerande opinion.
I början av 1790-talet bojkottade hela 300 000 människor i England – av en befolkning på knappt 10 miljoner – socker från de karibiska öarna i protest mot slavhandeln! Kvinnor, som normalt sett hölls utanför det politiska livet, spelade en stor roll i motståndet. Slaveriets anhängare, exempelvis Västindiekommittén, anslog pengar till lobbyister och mediekampanjer, ordnade möten för att varje dag finkamma pressen och bemöta det som ”slaverimotståndarna kunde ha infört där” och kom med förslag om att reglera sig själva för att slippa statlig inblandning. Många plantageägare satt i det brittiska parlamentet och de började bli oroliga. Man stiftade lagar för att förbättra situationen för slavarna. Tidigare fick man piska dem när som helst, nu begränsades rätten att piska slavar till några timmar varje eftermiddag. Redare hotade att flytta sitt kapital och sin verksamhet utomlands. Vi känner igen mönstret från dagens miljö-och rättvisedebatter. I början av 1790-talet lämnade tre, fyra slavskepp engelska hamnar varje vecka. Vinsterna från sockerplantagerna strömmade tillbaka, men samtidigt krävde opinionen att parlamentet skulle avskaffa slavhandeln, under några veckor inkom petitioner mot slavhandeln undertecknade av 390 000 personer från hela det brittiska öväldet Det var fler än det totala antalet undertecknare under de tidigare 20 åren!
Den 2 april 1792 äger en avgörande debatt i parlamentet rum. Salen är fylld till bristningsgränsen. Equiano är där. En lång debatt inleds. Wilberforce håller ett känslomässigt laddad anförande mot slavhandeln: ”Afrika, Afrika! Ditt lidande har varit det ämne som fängslat mitt sinne och fortfarande engagerar det – ditt lidande kan ingen mun uttala, inget språk förmedla”. Andra försvarar slavhandeln och en del tillämpar en förhalningsstrategi som går ut på att avveckling måste ske gradvis under en lång period. Klockan fyra på morgonen träder premiärministern, William Pitt, upp i talarstolen.
Han är knappt 33 år och har ett decenniums erfarenhet vid sin post. Pitt är motståndare till slavhandeln och extemporerar i mer än en timme trots tiden på dygnet. Ett av huvudargumenten för att fortsätta tillåta slavhandeln var att om inte England handlar så tar andra nationer över den lukrativa slavhandeln. Men Pitt köper inte argumentet: ”Hur, sir, ska detta enorma gissel någonsin kunna ta slut om varje nation försiktigt ska vänta tills hela världens instämmande har uppnåtts? … Det finns inget land i Europa som å ena sidan sjunkit så djupt i denna synd som Storbritannien, och som man å andra sedan lika säkert kommer att se upp till som en historisk förebild”.
Motståndarna mot slaveriet vann en halvseger, slavhandeln skulle avskaffas men först efter flera år. Men en lång rad omvälvande händelser försenade utvecklingen, bland annat den franska revolutionen och Napoleonkrigen. Slavhandeln avskaffades först 1807. För att förhindra andra länder från att handla med slavar sattes uppemot en tredjedel av den brittiska flottan in för att patrullera världshaven och ingripa mot andra länders slavskepp. Åtgärden påminner om krav som ställs för att skydda den energiintensiva industrin i EU från konkurrens från länder som inte har klimatpolitik, exempelvis Kina och USA. Motståndarna mOt slavhandeln valde av strategiska skäl att först inrikta sig mot slavhandeln och därefter mot slaveriet. Det dröjde först till 1833 innan England förbjöd slaveri i sina kolonier. Även här finns likheter med klimatpolitiken: slavägarna, inte slavarna, fick kompensation för beslutet, ungefär på samma sätt som kolkraftverken i Europa, de värsta förorenarna, idag gör pengar på EU:s system för handel med utsläppsrätter. Kampen mot slaveriet och slavhandeln pågick inte bara i England, utan motståndet i kolonierna var naturligtvis också centralt. Toussaint L’Ouvertures uppror i Haiti är legendariskt (Haiti blev 1804 efter USA den första självständiga staten i den nya världen), Marunupproret på Jamaica likaså. Pitts tal i parlamentet är intressant eftersom det så tydligt påminner om diskussionen om nationellt ansvar när det gäller växthuseffekten. Det är så många som säger att vi inte kan agera innan alla går i samma takt.
Senaten I USA antog en resolution 1997 där man redan på förhand sade att man inte tänkte skriva under Kyotoprotokollet om inte tunga u-länder också får meningsfulla åtaganden. Resolutionen antogs med röstsiffrorna 95-0. Det var ett av huvudskälen till att USA hoppade av. Liknande argument hörs även i Europa. Och det är klart att det är en reell problematik vi står inför, och i den bästa av alla världar tar alla länder ett stort ansvar. Men, för att tala med Pitt, om alla länder ska vänta på att alla agerar samtidigt, hur ska vi då bli av med gisslet?
Christian Azarprofessor i fysisk resursteori på Chalmers
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar